Skapartagen

Idag läste jag i GP att S vill ge alla 16-åringar två konsert -eller teaterbiljetter i födelsedagspresent. Det skall dessutom vara en arena som kommunen är inblandad i. Men om 16-åringen hellre går ut och sprutmålar stadens väggar och murar om nätterna eller vill sitta och repa med sitt källarband? Ve och fasa.
Vem bestämmer vad som är den “rätta” kulturen? Jag tycker att detta är ett väldigt knepigt förslag. En ingång till kultur kan likväl vara att man sitter i en källare och skapar sin egen musik eller ägnar sig åt att teckna serier.

…en annan konst.

Nyligen var jag i Stockholm. Besökte bl. a. Liljevalchs konsthall. Där pågår en utställning som jag tog till mitt hjärta. Konst som ligger utanför ramarna, som inte riktigt accepteras i den etablerade konstvärlden. Många tankar kring begeppet konst och vad som är bra och dålig konst, fick jag. Jag tyckte om väldigt mycket av det jag såg och det stärkte min uppfattning att alla människor är kreativa, har en skapande förmåga. Vi har naturligtvis olika talanger och en del kommer längre i sitt skapande. Det finns egentligen ingen klar gräns mellan amatör och proffs. Upplevelsen av kultur är ju subjektiv, det är bara jag som avgör vad jag tycker om och vad som berör mig.
Utställningen pågår fram till 15 augusti 2010.

Citat;
“Fantasin är inte ett privilegium för ett fåtal utvalda, som har fötts med ett mer mottagligt sinne än andra. Nej, fantasin är en del av den mänskliga personligheten. Dess mekanismer är lika hos barnet, konstnären, snickaren, även om inte alla människor har möjlighet att utveckla och utvidga den.
Den som inte använder sin fantasi och bygger upp sitt eget språk, den underkastar sig maktspråket, talar med andras tungor.”

Gianni Rodari

För några år sedan åkte jag förbi Lejontrappan vid Brunnsparken i Göteborg. På den tiden fanns det inga lejon där. En annan syn mötte mig; någon hade ställt upp två Kalle Anka figurer där lejonen nu är placerade. Detta var riktigt kul! Det värmde mitt hjärta hela den dagen. En underbar idé. Figurerna var gjorda med humor och charm. När jag åkte förbi dagen efter var dom borta. Långt mycket senare kom lejonen upp. Dom är skickligt gjorda med vackra konstfulla linjer. Men det är ändå Kalle Anka jag minns, som väckte mina känslor. Vem är det som bestämmer över det offentliga rummet? Några “gubbar” har bestämt att ett pariserhjul skall placeras nere vid hamnen. Vi skall bara finna oss i det, inga protester. Man bestämmer även att inga gatumusikanter får spela på våra gator och torg en viss tid på dagen. Det stör dom som arbetar i affärerna i city. När man går in i en affär möts man dock av tröttsam “skvalmusik” som gör att man bara vill rusa därifrån. Hur står man ut med den musiken hela dagen? Jag vill ha fler ankor och mer dragspelsmusik på gator och torg!